Symptom

För en person som blivit diagnoserad med Huntingtons sjukdomen börjar symptomen oftast att visa sig mellan när personen är vid 30-40 års åldern men det finns undantag då de har visat sig redan vid 20 års åldern. När symptomen väl börjar visa sig börjar en drastisk förändring och det blir svårt att för personen att förhålla sig till vardagen den levde innan. Man brukar oftast dela in Huntingtons symptomen i tre kategorier:

Kognitiva symptom:

Människors kognitiva förmåga är direkt knuten till vårt intellekt och vårt tänkande. Forskning har visat att det första kognitiva symptomet oftast har med vår emotinonella perception att göra. Med detta menas att personen får svårt att göra vanlig ansiktsuttryck dem den t.ex är glad eller ledsen. De kognitiv symptom som uppstår centrer alltså kring tankeförlust och kunskaps hantering. Förmågan att var flexibel genom att  planera, anpassa och organisera är något som även det försämras tidigt. Egenskaperna sitter i frontalloben och det är alltså  den som drabbas.

Neurologiska symptom: 

Dessa symptom handlar om förmågan att kontrollera sina rörelser. Ofrivilliga rörelser visar sig redan i den tidiga fasen och kan ses i tunga, fingra och tår. Senare påverkas även ansiktet genom bl.a okontrollerade grimaser och försämrad ögon rörelse. När symptomen senare påverkar resten av kroppen blir det t.ex problematiskt för personen att gå då snedsteg blir allt vanligare, plötsliga rörelser i käke gör att talet blir allt svårare, att sälja är något som även det påverkas och det är inte ovanligt att en person med huntingtons sjukdomen sätter såväl mat som dryck  i halsen.

Psykiatriska symptom:

Här tappas förmågan att kontrollera stimuli och förmågan att kontrollera känslor avtar. Allt som har med konsekvenser av handlingar domnar bort. Saker som välbefinnande och utseende blir mindre viktigt och ersätts med ritualer som inte behöver var produktiva. Som tidigare sagt blir det vårt att visa känslor och detta brukar så småningom mynna ut i depression som kan förväxlas med passivitet och apati.  För den som blivit deprimerad år inte självmordstankar ovanliga. Det har funnits fall då det förekommit allvarligare psykiatriska symptom som vid psykos.